Tror ni på ödet?

och att det är meningen att man ska träffa vissa människor i sina liv?
Det gör jag mer och mer. Har hänt så mycket underligt med just möten sista tiden. Men idag var det i varje fall dax för vårruset och med värkande kropp åkte jag upp tillsammans med Maria.
Käkade en banan inne på startområdet och skulle slänga skalet och stötte ihop där med en kvinna som såg så bekant ut att jag sa hej - hon sa hej - men när jag tittade till så var det vår socialminister - Lena Hallengren - som jag hejat på - som såg bekant ut för att man sett henne så mycket i media under pandemin
 
MEN
framförallt för att hon och jag fick cancer samma vecka och har varit sjuka samma tid.  Kanske är lite klichigt men att en känd person går igenom samma sak som en själv samtidigt betyder liksom något när man läst om hur hon mått, vad hon gjort och att hon inte låtit sjukdomen begränsa henne utan hon har fortsatt göra det hon brinner för - precis som jag gjort.
Att göra det jag vill och brinner för tar inte energi av mig - det ger mig energi.
 
Vi blev i varje fall att prata - och sedan var det dax för loppet!
Helt fantastisk känsla att ett år efter en så tuff behandling stå på startlinjen och ta sig de fem kilometrarna idag kan jag säga - även om kroppen protesterar - så är det inget farligt att den gör det - bara man försöker att vara lite lagom!
 
När vi kom i mål hämtade vi våra medaljer -  Lena ropade på oss och hon och jag tog lite bilder och pratade om våra liv, behandlingar och mitt rymdjobb som lärare och vi ska ha kontakten då hon ville veta mer.
Snacka om att ödet öppnar upp de mest spännande vägar för en!
 
Men framförallt!
Vi stod där idag på startlinjen och fixade det!
 
Tack Maria för att du hänger med mig på lite utmaningar!
(null)

(null)

(null)

Kommentera här: