Torsdag

och sportlovet är snart slut.
Har kanske inte varit det mest vilsamma - men det hade jag inte väntat mig heller. Lite för mycket som händer som påverkar en vare sig man tycker att man är stark eller inte.
I morgon är det begravning av mammas syster som dog nyligen i cancer och på lördag är det mamams födelsedag.
Blir mycket känslor kring sådana här dagar.
 
Vet ibland inte riktigt hur man ska förhålla sig till just detta - att folk runt om en dör i cancer, får cancer och man själv inte vet om man får det tillbaka, om man redan har det tillbaka fast man inte hittat det - denna osäkerhet är lite dryg för hjärnan kan jag säga.
För faktum är ju - att får man återfall med samma sorts cancer och det har spridit sig - då överlever man inte.
Man kan hoppas på mirakel och vetenskap - men livet blir ändå till största sannolikhet tidsbegränsat. Jag kan ju inte ljuga och säga att den vetskapen inte påverkar en.
Vissa dagar kan det ju kännas helt värdelöst kan jag säga att tex pensionsspara. Jag räknar inte längre med att hinna med att bli pensionär eller rättare sagt - jag tar det inte för givet.
Sen kan man ju säga att "det kan hända vad som helst - man kan dö när man går över gatan" - ja visst är det så MEN oddsen försämras ju rejält vid en cancerdiagnos - så är det ju bara helt krasst.
 
Jag hoppas och tror att självförtroendet och känslan runt allt detta kommer att bli bättre och bättre ju längre det går utan läkarna hittar något nytt i en - efter fem år om man klarar sig utan återfall räknas man som frisk och har inte större chans än någon annan att få cancer.
Så vi väntar väl på den dagen!
 
 

Kommentera här: