Ytan är inte så tjock

som den verkar
eller rättare sagt  - allt man varit med om sedan cancerbeskedet och mammas död har gjort att det inte krävs särskilt mycket för att pirka hål på den fasad man anlagt och jobbar för att bygga starkare igen för att "bli som vanligt".... vilket man ju inte kommer att bli men ändå.
Tål inte smärta längre - till exempel. Måste begära smärtlinding direkt hos tandläkare och så.
Sen när det händer andra saker - så ligger ångesten direkt under ytan och sipprar fram.
Som idag - pappa ringde på förmiddagen och behövde hjälp med att ta sig till sjukhuset. Han har känt sig yr i två dagar och det går inte över utan blir snarare lite värre.
Pappa har ringt och bett mig om hjälp en gång innan i mitt liv med att ta sig till sjukhus - det var för typ 18 år sedan när mamma var i Tailand med sin syster och han fick en propp i ena benet. Pappa är liksom inte typen som ringer en i onödan.
 
Om jag vart orolig?
Ja, ni kan ju gissa själva och alla tankar som hann snurra igenom huvudet innan doktorn efter två timmar i varje fall kunde konstatera att han inte hittade några direkta akuta fel, men de har tagit en massa prover och han ska få träffa en hematolog inom kort.
 
Tre steg fram, fyra steg bak, två steg fram, ett steg bak. Sakta men säkert åt ett håll just nu - dvs framåt - men svajigt.
 
Livet <3

Kommentera här: