Oavsett hur man vänder sig

måste jag erkänna en sak
Att riskera att dö så där lite mer på riktigt har verkligen gjort en mer sårbar på många plan. 
Som nu när det går himla bra med en massa projekt och allt tuffar på som man vill - så ligger tanken och lurar direkt där bakom - att tänk om.... i morgon känner du något och då är allt åt helvete igen - och denna gång mer på riktigt.
Jag behärskar tankarna och låter dem inte ta över - och fortsätter jobba med sådant som ger mig energi och det jag tycker är roligt.
Men vetskapen om att får jag återfall så dör jag - typ inom fem år - och det blir ingen höjdar tid.
Det spökar - både när det går bra och när det känns lågt.
Men de jag pratar med som är i samma situation säger att det blir bättre med åren - och det tror jag med.
 
En del säger - ja men tänk inte på det!!
Och hur kan du prata om det!! Är ju så hemskt!
 
Jag måste prata om det för att förhålla mig till det - annars skulle jag nog faktiskt gå sönder.
 
 

Kommentera här: