stensbobloggen

Så - idag är det onsdag och i morgon är det dax att hämta dig igen efter din andra behandling och komma in i det där hemska rummet där ni sitter på rad med era tickande maskiner som droppe efter droppe får i er cellgifterna. De tickar högt, i takt och nästan hypnotiserande.

Ett dödens väntrum känns det som - måste jag erkänna - och jag tror nog att de flesta som sitter där känner så med.

Även om de flesta hoppas på att tickandet och giftet som pumpas i en ska döda de där jävla cancercellerna.

 

Men inte för dig - bara bromsa. Så du får uppleva så mycket som möjligt.

Du pratar fortfarande om sorgen att du antagligen inte får uppleva Antons student och att du vill göra presenter till honom redan nu som jag ska spara.

Att jag inte bryter ihop och storgråter när du tar upp ämnet är ett mirakel - men oftast tar du upp det när jag kör bil och du sitter i sätet bredvid - jag kan inte bryta ihop när man kör i 120..

 

Kanske är det det du vet och att du vill testa dina tankar i ord men gör det när du vet att det är relativt säkert för stora känslostormar?

 

Älskar dig mamma