ibland när man tittar på sina barn häpnar man - de har ju blivit så stora! Vart tog tiden vägen!
Massor av ångest då man alltid har ett stygn i hjärtat med tanken - varför njöt jag inte mer, varför gjorde jag inte mer , varför, varför, varför :)
Hemligheten antar jag är att när man tänker tbx och är nostalgisk minns man inte hur trött man var, hur slitsamt det kunde vara med allt som måste göras osv.
Men just känslan av att man inte riktigt hunnit med :( Livet springer på och när man jobbar heltid är man ju faktiskt inte hemma så mycket - även om jag vet att jag som lärare har det ganska bra med loven och så.
Jag är glad att jag jobbade deltid så länge jag kunde när barnen var små och jag vet att jag egentligen inte alls behöver ha dåligt samvete - har varit mycket med barnen hela deras uppväxt - men man kan ju liksom aldrig få riktigt nog av att vara med dem.
Man vill ha dem små samtidigt som det är så himla spännande att se dem växa upp och bli egna individer.
Och lite skräck! Vad ska jag göra när de flyttat hemifrån? Vem är jag då??
Puss