Jag saknar honom

varenda dag
Speciellt dagar som igår när jag går längst de stigar i skogen som vi till en början fick kämpa oss fram för att han ens skulle våga ta mig längst dem och på slutet bar han mig efter dem som om han skulle skydda mig från alla faror som fanns efter stigarna och med ett sådant självförtroende att jag fortfarande får tårar i ögonen.
Jag känner hans muskler under mig - ett så starkt kroppsminne att jag tvekar på att jag någonsin kommer att glömma det.
 
Men så är livet - det ger men det tar.
Den glädje man har av livet - den sorgen kommer när de inte finns där hos en längre.
 
Tankar i dessa Corona tider
och nu pratar jag ändå bara om min älskade Röde.
Alltid i mitt hjärta.
 
 
Jag är helt slut efter en arbetsdag nu - aldrig varit så trött innan. antar att det är allt nytt och allt som händer och all osäkerhet,
Viktigt med sömn, mat, motion - återhämtning.
 

Kommentera här: